13. Sundsberg vid Sundet
De äldsta skriftliga uppgifterna om Sundsberg finns i Raseborgs läns jordebok från 1541, då där fanns en by som hette Gavelsbacka. År 1654 slog bonden Gabriel Hansson ihop gårdarna i byn till en enda. Gavelsbacka låg åtskilt från gårdarna
vid Stora Strandvägen. Vägen från Stora Strandvägen gick över Sundet längre norrut än idag, svängde brant runt backen och fortsatte mot Sarfviks ägor. Vägens sträckning kan ännu urskiljas en aning vid nuvarande Tinagränden och
Sundsvägen. På 1700-talet köpte överste Carl Ramsay gården och lät bygga en ny huvudbyggnad. Gården fick då sitt nya namn Sundsberg, som anspelar på läget på ett rätt högt berg vid vattenleden Sundet. Åren 1814–1827 sköttes gården av Mathias Moring, som hade varit i kronans tjänst som byggmästare och mekaniker på Sveaborg. Han grundade ett tegelbruk på Sundsberg 1811. År 1827 köptes
gården av lagmannen Henrik Adlercreutz. Några år senare lät hans änka Hedvig Adlercreutz bygga en ny huvudbyggnad i empirestil. På 1850-talet övertog hennes son Herman Adlercreutz gården. Gården hade då tio torp, vars torpare utförde
dagsverken på gården. Herman Adlercreutz fungerade som ordförande för det nya
kommunalmötet från 1867. Under hans tid, 1853, byggdes en ny ladugård i tegel och sten på Sundsberg. Sannolikt under samma år byggdes också flygelbyggnaden i tegel med gråstensgrund, vilken troligen är samma byggnad som fortfarande finns kvar – det sk. inspektorshuset. I huset fanns ett bageri och sex rum för
tjänstefolk. Till gården hörde på 1850-talet tio jordtorp. I mitten av 1800-talet fanns en ångbåtsbrygga vid Bobäckvikens strand, vilken förenade trakten med Helsingfors. På Sundsbergs ägor vid Sundet byggdes då sex villor,
som hyrdes ut år besökare från staden. I början av 1900-talet uppstod ett villasamhälle på stränderna söder om Vitträsk, nordväst om Esboviken på Hagabackens sluttningar (Solbacka-Majvik) samt på Sundsbergs stränder. Uppkomsten av villasamhället påverkades av ångbåtstrafiken, gamla landsvägen och järnvägen Helsingfors-Åbo. En del av villorna är för början av 1900-talet typiska med 1,5 våningar, brant mansard- eller sadeltak och några rum. En del
är arkitektoniskt mer än det vanliga, fina jugendbyggnader - ståtligast av dem stenslottet Majvik högst upp på Hagabacken. Många av byggnaderna förstördes under arrendetiden, men på Hagabacken finns fortfarande en representativ grupp av villor kvar. Efter Adlercreutz ägo köptes gården av handelsman Oskar Gustaf Sumelius 1891 och några år senare övergick den till hans son. Oskar Sumelius var vice ordförande för Lantmannasällskapet i Kyrkslätt och på gården hölls sällskapets lantbruksutställning 1899. Ett år senare såldes gården åt Axel Nyman. År 1906 slog sig den utomlands som korkfabrikör framgångsrika Evert Albert Vilén ner på Sundsberg med sin fru Agda. Han grundade en korkfabrik som tillverkade isoleringsskivor i Masaby. Under Viléns tid renoverades gården och entrén utvidgades enligt ritningar av Eliel Saarinen. År 1907 byggdes trädgårdsmästarhuset, växthuset och båthuset vid stranden. Vilén donerade 1911
Tina gårds huvudbyggnad, som då hörde till Sundsberg, åt Kyrkslätts hembygdsförening att användas som museum. Ägarna återvände inte till gården efter Porkala arrendetid. Kvar fanns då huvudbyggnaden, två flygelbyggnader, ladugården, stalldrängens hus, stallet samt trädgårdsmästarens och fogdens bostadshus. Under arrendetiden hade bunkrar byggts på ägorna och en kommandocentral i trädgården. Huvudbyggnaden var i relativt gott skick men revs trots det redan 1959. Konsul Viléns barn sålde gården till ett dotterbolag till byggbolaget Haka 1961. År 1984 övergick ägorna i EKE-bolagens ägo och i början av 2000-talet påbörjades byggandet av Sundsbergs bostadsområde på gårdens åkrar. Av de gamla byggnaderna finns inspektorshuset kvar idag, dvs. den västra flygelbyggnaden samt stallet. Där huvudbyggnaden stod finns idag höghus.